Den tillfälliga rektorn

Både rektorn och biträdande rektorn skulle på utbildning i två dagar på annan ort och någon sorts ansvarig behövdes tillgänglig på skolan. Denna någon var jag. Arrangemanget var inget märkvärdigt. Jag hade haft den rollen tidigare. Det mesta som hade hänt var att jag var tvungen att dirigera om ett par vikarier. Rektorerna fanns ändå alltid ett telefonsamtal bort om det skulle krisa.

Jag hade planeringstid första lektionen så jag kunde i lugn och ro ordna det som behövde fixas, vilket var förvånansvärt lite. Ingen hade sjukanmält sig på morgonen, så vikariefrågan löste sig själv. Just denna dag var i vintras då regnet under natten frusit och gjort skolgården till en isbana. Jag ringde till kommunen och påpekade att sandbilen var tvungen att komma på studs. Jag tog även beslutet att inga elever fick åka i pulkabackarna, olycksrisken var alltför stor och jag ville inte ha på mitt samvete att någon elev skadade sig. Det kändes som jag hade gjort vad som behövdes av mig och jag var faktiskt ganska nöjd med mig själv. Allt var lugnt. Det skulle det inte vara länge till.

Jag hade knappt hunnit starta min bildlektion innan en kollega dök upp och sa att det luktade bränt på en avdelning. Jag bad en annan kollega ta min klass och sprang upp till berörda avdelning och konstaterade att det mycket riktigt luktade bränt. Nu hör det till att detta problem hade vi haft tidigare och brandmyndigheten hade undersökt problemet och hittade ingenting, men jag ville inte bli känd som den där idioten som ignorerade brandlukt och sedan brann hela skolan ner, så jag ringde 112. Jag var övertydlig när jag beskrev situationen och bad dem att absolut inte komma med blåljus på. Det brann ju inte och jag ville inte skapa panik på skolan. Allt brandkåren behövde göra vara att infinna sig och kolla att allt var ok så jag kunde få fortsätta med min bildlektion. Det kom naturligtvis tre brandbilar med påslagna blåljus och sirener. Av någon anledning dök en polisbil också upp. Det första som brandmännen sa när de kom till avdelningen där brandlukten fanns var att det var halt på skolgården.

Samtidigt som brandmännen ganska omgående hittade orsaken till brandlukten, en legobit i ett element, ögnade jag igenom skolans sida på de sociala medierna och insåg att besökarna där hade gått bananas och undrade varför ingen hade informerat dem om att det brann på skolan. Min stressnivå var nu tämligen hög. Den blev inte bättre av att sandbilen körde in på skolgården och började tuta på brandbilarna eftersom den inte kom fram, samtidigt kom en kille med budbil som hade en pall kopieringspapper som han undrade vad han skulle ställa. I detta läge började jag få andnöd. Det enda jag ville göra var att ha min bildundervisning.

Dag 2 som ansvarig ringde jag efter en ambulans till en elev som fått en köttbulle i halsen. Så sammanfattningsvis tillkallade jag polis, brandkår och ambulans när skolan var under mitt ansvar. Jag tror inte jag kommer att bli tillfrågad fler gånger.

MIKAEL HISSAR

Chimamanda Ngozi Adichie och hennes The danger of a single story på TED talks. Fullkomligt lysande!

... OCH DISSAR

Illojala kollegor som inte gör vad man kommit överens om. Hur svårt ska det vara?

Läs fler

Mikael Ekström

Mikael Ekström

Lärare, författare och krönikör.

Oj, är du inte prenumerant?

Den här artikeln kan endast läsas av dig som prenumererar på Grundskoletidningen Pedagogisk snabbguide.

Så här kan du läsa vidare
Logga in eller börja prenumerera så får du tillgång till alla fördjupande och inspirerande artiklar i Grundskoletidningen och Pedagogisk snabbguide.
Kompetensutveckling när den är som bäst.

Bli prenumerant