”Ingenting skrämmer mig”

Nazister marscherar på gatorna och missnöjespartier blomstrar. För 94-åriga förintelseöverlevande Hédi Fried upprepar sig historien. Men hon låter sig inte skrämmas.

– Jag tycker synd om nazisterna, att de inte förstår vilket samhälle de vill skapa.

Jag har varit med om mycket och hunnit högt upp i åren. Skrivit böcker, tidningsartiklar, och föreläst i över 30 år. Det jag alltid har velat säga, och fortfarande vill, är: lär er av min och andras erfarenheter. Det är en svår konst, men det är det enda sättet att besparas den smärta som vi utsattes för under Förintelsen. (Ur ”Frågor jag fått om Förintelsen”)

Radion stod på hemma i den sömniga lilla rumänska staden Sighet. En vrålande röst strömmade ur högtalarna, följt av skanderande rop på ett främmande språk. Lilla Hédi ryckte till och slutade leka.

Hennes mamma gjorde ett försök att släta ut ansiktet och lugna sin dotter. Hon behövde inte vara rädd, det var bara en galning i Tyskland och det var ju så långt borta.

”Marken var grå, kläderna, himlen av all rök. När vi kom därifrån visste jag inte hur länge jag hade varit där. En vecka, ett år? Tiden stod stilla.”

– Men Tyskland kom närmare och närmare, berättar Hédi Fried.

Hon sitter nedsjunken i soffan i sin nätta Stockholmslägenhet, belägen på en höjd med en slående utsikt över Årstaviken. Hon är trött, hade tänkt ringa samma dag för att avboka intervjun, men om hon tror att hon kan göra skillnad ställer hon hellre upp.

– Jag berättar gärna om det kan hjälpa folk att tänka till när vi har de tider vi har i dag, med nazister som marscherar igen. Men jag orkar inte länge och mår inte bra av det. Varken fysiskt eller känslomässigt.

I somras blev hon 94 år. När det Tysklandsallierade Ungern ockuperade den del av Rumänien där hon bodde hade det gått nästan ett decennium sedan hon för första gången hörde Hitlers röst i radion.

Antisemitismen fanns i Rumänien också, berättar hon, men den var inte statlig.

– Det var i skolan jag märkte av de första försämringarna. Jag var elva år och vi judar var befriade från religionsundervisningen och lördagsskolan under sabbaten. Men året därpå tvingades vi att gå även på lördagar och året efter det tvingades vi delta i religionsundervisningen. Sedan kom ungrarna in i landet och då hände allt på en gång.

Hedi Fried

Våren 1944 marscherade tyskarna in i Sighet och drygt en månad senare deporterades Hédi, hennes lillasyster Livi, mamma, pappa och de andra judarna från staden till Auschwitz, ett av Nazitysklands mest beryktade utrotningsläger.

Till hundskall och SS-kommandon, scener som återgetts på film ett flertal gånger, släpades de ut ur boskapsvagnarna mitt i den svarta natten. Där skildes först kvinnor och män åt, sedan äldre kvinnor med barn från yngre arbetsföra.

– Allt var tufft, men svårast var kanske den natten jag förlorade mina föräldrar.

Hédi tystnar. När hon tänker tillbaka på livet i Auschwitz i dag är det minnet av att de levde i en grå bubbla.

– Marken var grå, kläderna, himlen av all rök. När vi kom därifrån visste jag inte hur länge jag hade varit där. En vecka, ett år? Tiden stod stilla.
Flera tursamma händelser ledde till att de båda systrarna överlevde det långa året i flera koncentrationsläger. I april 1945 räddades de av brittiska soldater i Bergen-Belsen för att kort därefter köras i en av Röda korsets vita båtar till ett nytt liv i Sverige.

”Människor är öppna för att ta emot flyktingar på det praktiska planet [...] men det känslomässiga finns inte där.”

Men att starta om i ett nytt land var inte lätt. Människor var misstänksamma, berättar Hédi.

– Efter ett tag sa någon till mig: Nu när vi känner varandra lite bättre, tala om för mig vad ni har gjort, för man gör inte så mot oskyldiga människor. Det tystade mig. Har man gått igenom svåra saker vill man dela med sig, men det gick inte.

Hon känner igen sig i de många flyktingar som lyckas ta sig till Sverige och kämpar för att få en plats i samhället.

– Människor är öppna för att ta emot flyktingar på det praktiska planet. Du ger mat och försöker skaffa husrum, men det känslomässiga finns inte där. Jag minns att jag längtade efter att folk skulle säga ”lilla vän” till mig, det var så fint.

Traumabearbetning var fortfarande ett okänt begrepp på den tiden. Det var först när läkare inte hittade några fysiska förklaringar till de överlevandes återkommande besvär, som man började förstå att den dåliga hälsan kunde vara psykisk.

Hédi hade hjälp av sitt dagboksskrivande. Genom att skriva ner sina upplevelser och så småningom utbilda sig till psykolog hade hittat ett effektivt sätt att bearbeta sina trauman.

När hon sedan blev pensionär började hon dela med sig av sin historia till andra, vilket resulterade i fyra självbiografiska böcker, däribland ”Skärvor av ett liv” som kom ut 1992. År 2017 släpptes den hyllade, Augustprisnominerade ”Frågor jag fått om Förintelsen”, som i ett pågående projekt kommer att delas ut till alla niondeklassare i Sverige under hösten 2018.

I boken svarar hon på de vanligaste frågorna hon mötts av under sina många skolföreläsningar: Var man hungrig hela tiden? Varför hatade Hitler judarna? Kan det hända igen? Här berättar hon till exempel om hur mycket det betydde för henne att ha sin syster vid sin sida.

– Utan henne hade jag inte överlevt. Det var viktigt för mig att hålla hoppet levande för min syster, hon var min livsgnista. En som inte hade någon nära vän vid sin sida förlorade snabbt livsviljan och slutade att äta. Det visade hur mycket vi människor behöver varandra.

Hedi Fried

– Det är det som gör mig så ledsen i dag när dessa hatideologier förs ut, där de vill ta ifrån en friheten och sina vänner för att lämna över all makt åt staten. Jag tycker synd om nazisterna, att de inte förstår vilket samhälle de vill skapa.

Hédi befann sig i Ludvika den 1 maj när det nazistiska NMR demonstrerade på gatorna. Hon var där för att bevittna demonstrationen och träffade samtidigt representanter från olika skikt i samhället för att diskutera hur de kan förhindra NMR från att rekrytera människor i staden.

– Folk är rädda och vill ha hjälp. Det som är viktigt är att man kommer åt ”svansen”, de unga som är i riskzonen att ansluta sig. Många ansluter sig för att de erbjuds gemenskap, men varför kan inte samhället erbjuda det? Jag antar att det är brist på pengar. Ska man råda bot på det behöver både staten, kommunen och individen samarbeta. Hittar de ett annat ställe som lockar kan inte gruppen växa.

Det som kan hjälpa att bekämpa de här tendenserna är just skolan, menar Hédi, som under lång tid förespråkat metoden Facing history and Ourselves*.

– Det som är trist är att utvecklingen går så långsamt. Vi är en grupp som tyckte att vi behövde prata för flera år sedan och varnade för att demokratin var i fara, men då reagerade ingen. Inte förrän Jan Scherman kom med sin reportageserie* har det blivit allmänt. Reaktionerna kommer så långsamt.

”Om man visar att man inte är rädd och står emot, då kommer de här hatiska grupperna till slut att upplösa sig.”

Även föräldrautbildning behövs, tycker hon.

– Skolan klarar inte ensam av det. Föräldrar är fortfarande fulla av fördomar och spiller över dem på sina barn.

Fördomar och rasistiska tankegångar bör bemötas med frågor och ännu flera frågor. Hur vet du det? Vilka belägg har du?

– Försök få människor att tänka till. Man ska inte hoppas att någon ändrar sig, men du kanske kan ge människor en tankeställare.

– Det är bara frågorna som kan ge en liten förståelse. Hur kommer det sig att SS-männen kunde utföra dessa dåd och sedan gå hem och vara pappor till sina barn? Hur skulle du ha agerat i samma situation? Jag vill bara hoppas att jag hade vägrat, men säker är jag inte.

Hon ursäktar sig och går och fyller på sin vattenflaska. Det är i mitten på juli och temperaturen utomhus har sedan länge legat över 30-strecket.

När vi ses är det ett par månader kvar till årets riksdagsval. Hur det än går är Sverigedemokraterna vinnarna, menar Hédi Fried. ”Antingen blir de vågmästare eller värre”.

– Om man tittar på hur SD har blivit Sveriges tredje störst parti blir man förskräckt. Hur har det gått till, vi har inte märkt något! När de började tyckte folk att jaha, det är en samling tokar och de togs inte på allvar. Men de höll samma linje i alla år medan de andra partierna inte hade samma styrka att hålla fast vid något som kunde samla folket. Och så kom de med falska sanningar, normerna flyttades långsamt och ingen reagerade.

Det som var otänkbart i går är fritt fram i dag.

– Som ”fake news” och alternativa fakta. Folk kan gå omkring och säga vad som helst. Det finns lagar som förbjuder nedsättande yttranden, men de efterlevs inte.

– Först och främst behöver vi se till att lagarna efterlevs och sedan att de skärps. Att lagen inte kan ändras förstår jag inte.

Demokratin kan avskaffas på mindre än ett år i Sverige, konstaterar hon.

– Lagen är skriven så att det endast behövs två riksdagsbeslut för att verkställa en ny lag. Det var det som hände i Polen när de avskaffade domare.

Mycket kan göras som inte har gjorts och fortfarande inte görs.

Men hon är noga med att påpeka att man inte får låta sig skrämmas. Rädsla är den värsta.

– Rädslan förlamar och då har de vunnit. Om man visar att man inte är rädd och står emot, då kommer de här hatiska grupperna till slut att upplösa sig.

Hédi Fried själv är inte särskilt lättskrämd.

– Jag är så gammal nu att det inte finns något som skrämmer mig.

Hon ler. Hon har fått leva ett långt liv och har en stor familj med tre barn, sju barnbarn och fem barnbarnsbarn. Hennes syster Livi, som hon hörs med på telefon minst en gång per dag, har 12 barnbarnsbarn.

– Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. De är min stora glädje och stolthet.

Hédi går till köket och kommer tillbaka med ett inramat foto.

– Titta på den här glädjespridaren, säger hon och pekar på pojken som sitter på sin pappas axlar.

– Han var här i går, det är mitt barnbarnsbarn Ezra. Och det här är min son, hans morfar, mamman och ja, henne känner du igen, säger hon och pekar på Alice Bah Kuhnke.

De unga gör att hon trots all negativ utveckling i samhället känner sig hoppfull inför framtiden.

– Jag har fått så mycket positiv respons av ungdomar. Jag får brev, mejl, telefonsamtal och stoppas på gatan. Vad bra att du gör det här, säger de, vi ska hjälpa dig. Det är väldigt stimulerande. Att försvara demokratin är det viktigaste.

Det har gått en timme. Hon behöver vila och reser sig från soffan, men hejdar sig snart.

– Jo, vet du. Det finns faktiskt en sak som skrämmer mig. AI och robotar.

* Facing History and Ourselves
En amerikansk organisation och metod för att sprida kunskaper om rasism, antisemitism och främlingsfientlighet för ett mer humant och informerat samhälle. Metoden går i korthet ut på att lära ut en historisk händelse som Förintelsen genom att arbeta genom de tre delarna hjärta, hjärna och ”by doing”.

** Den tredelade reportageserien ”Länge leve demokratin” sändes i våras och kan ses på svtplay.se

Hédi Fried

Ålder: 94.
Familj: Änka efter maken Michael A. Fried, tre barn, sju barnbarn och fem barnbarnsbarn.
Bor: I Stockholm.
Karriär: Författare och psykolog. Spridit kunskap om Förintelsen i över 30 år och erhållit en rad utmärkelser för sitt arbete.
Böcker: Frågor jag fått om Förintelsen (2017, NoK), Skärvor av ett liv (2016) och en självbiografisk romansvit.

 

Läs fler

Cecilia Lindvall

Cecilia Lindvall

Oj, är du inte prenumerant?

Den här artikeln kan endast läsas av dig som prenumererar på Grundskoletidningen Pedagogisk snabbguide.

Så här kan du läsa vidare
Logga in eller börja prenumerera så får du tillgång till alla fördjupande och inspirerande artiklar i Grundskoletidningen och Pedagogisk snabbguide.
Kompetensutveckling när den är som bäst.

Bli prenumerant